fredag 22 mars 2013

En flod av magiska ord.



Som barn var jag fixerad vid de magiska små krumelurerna som tillsammans bildade berättelser, hisnande, vilda och underbara berättelser. Mina föräldrar och mina äldre bröder läste och läste och läste för mig. Och sedan läste de läste de lite till. Välsigne dem för deras tålamod, för jag var en ganska så krävande passiv läsare. ”Mer, mer” och ”En till, en till” var det eviga tjatet hemma hos oss.


Men dechiffrera dem svårt, svårare än vad jag klarade av på egen hand och intresset för att läsa svalnade abrupt. Det gick helt enkelt inte framåt tillräckligt snabbt och intressant blev det verkligen inte. Staka sig fram och ljuda gick ju bra, men att läsa högt inför klassen blev en pina och avundsjukan på dem som redan hade knäckt koden växte sig allt starkare.  Frustrationen likaså, skulle det aldrig lösa sig? För första gången vacklade intresset för krumelurerna, de kanske aldrig skulle bli bokstäver i mina ögon?


Att traggla med läsandet blev nödvändigt och att traggla är rent ut sagt dötrist om man håller på att tappa sugen. Men, hittar man bara det där som väcker intresset så det att förvandla om till en dans. Nästan, i alla fall. Räddningen blev biblioteket, i kombination med min mor som insåg att snart var goda råd dyra. På biblioteket fanns det sådant som jag tyckte var spännande, böcker om ponnyer och äventyr, sådant som jag gärna skulle vilja kunna läsa själv, om jag bara hade orkat. Så min mor föreslog en deal – vi läser vad du vill, men hon läste inte längre för mig utan kravet var att vi skulle läsa tillsammans. En sida var, hela tiden. Och det gjorde vi.


Jag släpade hem högvis med böcker som i mina ögon var både olidligt spännande och ouppnåeliga och jag vet inte hur många helger som förflöt på samma sätt; jag och min mor myste tillsammans och läste sida upp och sida ner om den lilla busiga ponnyn Trolle och jag är övertygad om att mamma egentligen innerst inne önskade att Trolle och hans små vänner skulle dra dit pepparn växer (för det fanns många böcker om Trolle), men det lät hon aldrig mig ana.


Det gick långsamt framåt. Nästan olidligt långsamt. Och tillslut, tillslut, kunde jag själv pressa mig igenom böcker alldeles själv. Slet som ett litet djur gjorde jag men det gick långsamt framåt. I flera år fick jag slita innan det verkligen lossnade ordentligt. Lite över tio var jag när det hände, men då lossnade det ordentligt, och helt plötsligt var det som en uppenbarelse när det bara flöt framför mig.


Jag minns fortfarande triumfen och glädjen i att inse att alla de underbara böckerna som fanns i skolbiblioteket nu kunde bli mina på riktigt, att jag kunde ta till mig dem på det sättet som de var avsedda för.  Som en skatt som aldrig tar slut, hur mycket man än tar av den.  Ivrigt påhejad av bibliotekarien som varit med mig på min läsresa och utveckling från ångestladdat tragglande till en slukarålder då jag knappt kunde bära hem böckerna jag skulle läsa i veckan.


Sedan dess är jag övertygad om viktigt biblioteket är för att kunna peppa och locka barn och vuxna i alla åldrar för att kunna läsa och lära för livet. Detta gör att varje gång jag läser om nedskärningar bland biblioteken så skär det lite i hjärtat på mig, och jag tänker på alla dem som inte får samma möjlighet som jag hade, bara för att den dagen då stödet behövs, då finns det inte längre några bibliotek kvar i deras direkta närhet. Det är min fulla övertygelse att vägen till ett demokratiskt samhälle med kritiskt tänkande och insatta medlemmar går genom en utvecklad läsning och en möjlighet att tillgodose sig information och kunskap. Men vad får vi för samhälle om det inte finns lättillgänglig litteratur för alla medborgare? Och i längden, vilka konsekvenser har det för oss alla?

/Emma Kreü



måndag 4 mars 2013

#Edcampsthlm - vad är det för något?

Camilla vet varför edcamp
är så bra!
Då och då dyker uttrycket Edcamp upp. Framför allt på twitter. Men vad är det egentligen? Och hur går det till? Vi bad Camilla Askebäck Diaz, lärare på Vittra Telefonplan, berätta lite om hur ett edcamp fungerar.


Två veckor innan sportlovet ställde läraren Magnus Blixt en öppen fråga på twitter: Vad säger ni om att köra #edcampsthlm måndag på sportlovet?














Samtidigt som jag svarade Magnus dök tanken upp att "det vore roligt att vara med och arrangera och kanske vara på Vittra Telefonplan?" Jag har varit med på några Edcamp förut och har alltid gått därifrån tankad med energi. Efter klartecken från rektor Jannie Jeppesen drog planeringen igång!


Men vad är ett Edcamp?
Edcamp är en knytkonferens där man diskuterar skolutveckling.
Konferensen börjar med att man har ett tomt schema, kallad “gridden”, där deltagarna själva fyller på med de diskussionsämnen som ligger dem närmast om hjärtat. Ämnen som man gärna vill diskutera med andra. När schemat är fullt väljer man att delta i ämne och pass efter eget intresse. Eftersom varje deltagare har möjlighet att vara med och påverka dagens innehåll, blir det också intressant för alla.
En annan viktig sak med en knytkonferens är att man själv tar ansvar för sin egen tid: om det skulle vara så att diskussionen inte riktigt handlar om det man tänkt eller hoppats på, ja då är det inte oartigt att byta grupp för att höra vad andra diskuterar. Man tar helt enkelt ansvar för sitt eget engagemang.

Varför Edcamp på Vittra Telefonplan?

Vittra Telefonplan
 har en unik lärmiljö som många är nyfikna på och tyvärr är det inte lätt att möta efterfrågan på studiebesök. Därför är det ett utmärkt tillfälle att ha en Edcamp med ett tema som passar våra lokaler och samtidigt få en möjlighet att visa vår skola. Därav idén om tema "Digitala och fysiska lärmiljöers betydelse."

Det unika med Vittra Telefonplan är att vi inte har några klassiska klassrum, utan vi har olika så kallade learning spaces som bygger på olika lärsituationer; cave, watering hole, camp fire, show off och laboratory.

Så gjorde vi
Hej och välkomna!

Dagens Edcamp på Vittra började med att jag och Magnus Blixt hälsade alla välkomna, samt att jag kort berättade om Vittras fem olika lärsituationer. 















Efter det så skulle gridden (tomt schema) fyllas med innehåll. Det gick snabbt att fylla på med olika diskussionsämnen, med så många kloka personer samlade fanns det mycket att prata om! 
En s k gridd = dagens schema med innehåll











The cave



På pass nr 1 hamnade jag i The Cave där ämnet var formativ bedömning med hjälp av digitala verktyg
Diskussionen tog fart och när passet var slut konstaterade vi att vi behövde mer tid för att fortsätta vår intressanta diskussion! När det var dags för pass nr 2 valde jag att först lyssna på ämnet digitala läromedel, för att sen återvända till samtalet om bedömning som fortsatt parallellt under tiden.

Jag höll själv i ett av de avslutande passen och valde då att lyfta min egen skolas lärmiljö, både den digitala och den fysiska. Många tankar väcktes, vändes och vreds på. 

Vi diskuterade även vilka faktorer som spelar in när vi planerar våra teman/uppgifter: riktigt, relevant kunskap, digital kompetens, kreativitet.
Men vad är egentligen relevant kunskap? För vem? Och i vilket sammanhang?
Samtalet och diskussionen flöt på och plötsligt kikade Magnus Blixt in och meddelade att vi slutat för en kvart sen!

Edcamp var slut för den här gången och “kicken” över att få lyfta, engagera och diskutera med människor som verkligen är nyfikna, insiktsfulla, intresserade och drivna av en sharing is caring - anda är enormt upplyftande!
Att dessutom flera av deltagarna är twitterengagerade gör att det automatiskt skapas ett protokoll över alla klokskaper.

Tack alla för #Edcampsthlm, det är tillsammans som vi gör konferensen meningsfull och aktuell!
/Camilla Askebäck Diaz, som redan längtar till nästa #Edcampsthlm!

Camilla arbetar som matematiklärare på Vittra Telefonplan. Du kan följa henne på twitter, på hennes blogg eller läsa mer om henne hos Vittra